Nattskräck

Har era barn drabbats av nattskräck någon gång?

Vi misstänker att detta drabbat Melvin de senaste två tillfällena då han haft feber. Det är riktigt läskigt för man får ingen kontakt med barnet och de bara mumlar, skriker och slår omkring sig...

Vi trodde att det var feberfrossa eller att han yrade först men igår blev jag så rädd att jag började "googla" på nattskräck och allt som stod där stämde på det vi just upplevt.

Såhär säger http://www.babyvarlden.se/

Nattskräck kallas det när barnet får ett skräck- eller raserianfall efter det att det har somnat, i regel under de tre första timmarnas sömn. Barnet förefaller vara vaket och kan sätta sig upp eller resa sig i sängen och gråta våldsamt. Det verkar skärrat eller ilsket och kanske ser det ut som om det slåss mot någon eller något. Detta är inte detsamma som en mardröm.


Sådana anfall kan uppträda hos barn från tvåårsåldern och ända fram till tioårsåldern. Ett anfall kan upplevas som dramatiskt och skrämmande för den som ser det, men det är inte något ovanligt fenomen. Vissa barn kan ha ett enstaka anfall, men för andra är det vanligt förekommande.

Anfallen varar i mellan fem och femton minuter. I själva verket är barnet inte vaket utan i djup sömn. Det reagerar inte på dina försök till tröst, utan kommer snarare att försöka knuffa bort dig. Du bör därför inte försöka väcka eller lugna barnet, eftersom det ofta sätter sig till motvärn så att anfallet förstärks. Var närvarande och se till att barnet inte skadar sig. Efter anfallet kommer barnet till ro igen. Ofta somnar det utan att ha vaknat helt. Det är ingen mening att prata med barnet om händelsen nästa dag, för det kommer inte att minnas något av det som hände. Ett sådant samtal kommer därför bara att verka förvirrande.

Det är inte klarlagt vad som orsakar nattskräck. Vissa anser att det beror på att mognadsprocessen i hjärnan inte är avslutad, medan andra tror att barn med nattskräck har ”lagrad” energi som de måste få utlopp för. Om du tror att detta kan gälla för ditt barn kan det vara bra att se om det behöver få större möjligheter att röra på sig under dagen. Regelbundna sömnvanor med en lugn läggningsritual och samtal om positiva saker på sängkanten kan också rekommenderas.

Tänk er att någon tagit över ert barns kropp, det var känslan både jag och John fick igårkväll. Jag är väldigt glad att detta inte hände när jag var ensam hemma för då hade jag blivit livrädd.

Kram på Er